Dag 104 - Filippinerna, Puerto Princesa

publicerat i Allmänt;
Har haft en oplanerad bloggpaus i två veckor på grund av sjukdom. Efter mitt senaste inlägg blev jag ganska ordentligt dålig över natten och bestämde mig för att söka läkarvård på morgonen. Jag hade 38,8 i feber och det hela resulterade i att jag blev diagnostiserad med denguefeber. En sjukdom som kan vara ofarlig men som även kan bli dödlig om ens blodplättar sjunker till nivåer som medför invärtes blödningar.

Efter att dengue var konstaterad blev jag direkt satt i dropp på hotellet och övervakning av läkare och sjuksköterska planerades in 3-4ggr per dag. Utöver det åkte jag även dagligen in till ett labb för att lämna blodprover. Det fanns inget sjukhus där vi befanns oss så detta var enda lösningen. Efter fyra dagar kände jag mig plötsligt lite bättre för att sedan bli ännu sämre än tidigare. Jag fick en infektion i kroppen och problem med magkatarr, vilket nu allt tillsammans bidrog till sänkt mående.

Några dagar senare i samma tveksamma tillstånd var det dags att byta "stad" och komma närmare civilisationen. Vi fick hjälp med transporten av min läkares chaufför för att ta oss de 22 milen som vi skulle transporteras (som normalt tar 5-6h pga dålig väg). Väl framme i Puerto Princesa trodde jag att jag bara skulle lämna några fler prover men insåg ganska snabbt att båda min första och vad som kom att bli min andra läkare i Filippinerna hade andra planer - att ta in mig på akuten för att sedan lägga in mig på sjukhus. Mina värden hade blivit ännu sämre och de ansåg att jag behövde monitoring dygnet runt. Där och då vill jag bort från jordens yta. Både jag och Felicia var hungriga efter en lång resa, var trötta och jag mådde allt annat än bra. Allt drog ut på tiden och när jag väl fick mitt rum på sjukhuset rann tårarna ganska frekvent. Felicia lyckades ta sig ut i mörkret för att fixa middag och sedan var det dags att sova. Jag blev kontrollerade av både läkare, sköterskor och div annan personal ungefär en gång i timmen vilket medförde otroligt lite sömn. Klockan 06 kom frukosten in, en fjärdedels fisk med huvud, ögon och skinn kvar, lite ris, lite ägg och mjölkpulver. Jag kommer nog aldrig glömma det ögonblicket. Rädslan över att få blödningar var all over my body, jag var så hungrig att jag mådde illa, trött, sjuk och svag och in kom den minst aptitliga frukosten någonsin. Informationen var bristfällig och jag visste ingenting om hur mina värden såg ut, hur länge jag skulle ligga inne eller om jag ens skulle överleva.

Några timmar senare bröt jag ihop totalt inför läkaren och hon bestämde då att jag skulle börja ta ångestdämpande tillsammans med övrig medicin. Mest för att kunna sova ordentligt. Såhär i efterhand var det nog, tillsammans med droppen, den största orsaken till att jag började repa mig ett dygn senare.

Fyra dagar låg jag inne på sjukhus i Filippinerna. Jag kämpade enormt med rädsla, ångest och framförallt illamående men mådde helt ok på kvällskvisten och började se ljus i tunneln. Mitt i detta bokade även min älskade syster en biljett för att komma ned och hjälpa mig hem. Bara tanken av att få träffa henne gjorde mig starkare.

Tiden på sjukhuset var hemsk men personalen var otroligt fina med de medel som fanns, de ville så väl och gjorde allt för att jag skulle må bättre - även om det för mig ibland kändes som ingenting. Känns som det har handlat om att få perspektiv för att kunna landa i vad som faktiskt skett den senaste tiden. Jag kan utan tveka säga att det är det värsta mitt psyke och min kropp utsatts sig för och jag vill aldrig behöva uppleva något liknande igen. Rädslan var förödande men Felicia har varit det bästa tänkbara stödet. Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka henne för denna tid. Både i antalet tjänster men främst det lugn och den kunskap hon alltid kunnat bidrag med.

Jag var ordentligt sjuk i 12 dagar och nu har snart fyra dagar passerat sedan jag blev utskriven och jag har fått ok på att resa hem. Jag är inte frisk, men tillräckligt stark för resa. Jag kan skratta igen och börjar känna igen mig själv. Problem som kvarstår i dagsläget är främst att jag känner mig i totalt obalans, är trött och har stora problem med att titta på diverse skärmar (därav kommer jag inte stavningskontrollera detta inlägg, det blir ett senare problem). Mina värden vet jag inte i dagsläget, men jag hoppas och tror att det fortsätter gå uppåt. Time will tell.

Om ca sex timmar avbryter jag därför denna resa och börjar flyga hemåt. Den blev plötsligt halverad men jag känner ingen ångest öht. Jag är bara sjukt tacksam för att äntligen börja må bättre igen. Tacksam över livet typ. Jag vill hem till trygga Sverige och vila upp mig. Världen finns kvar, resa mer kan jag göra när jag vill.


(null)

(null)

(null)

(null)